Sveriges innovationsklimat måste stärkas för att vi ska klara den hårdnande konkurrensen. Sverige har en tradition som en industrination där det har funnits en förhållandevis god samverkan mellan industri, institut och akademi. Men vi kan inte slå oss till ro. Det kommer att krävas nytänkande och mod att bryta invanda mönster för att förbättra innovationsklimatet och ytterligare stärka vår position.
I min roll som ansvarig för produktionsforskning på Volvo, ser jag inte alltför sällan geniala idéer som inte utvecklas till sin fulla potential på grund av brist på innovationskraft. Enligt min mening är en stor bidragande orsak till detta att vi inte har en optimal samverkan mellan de olika aktörerna.
Frågan är då hur skall vi se till att rätt förutsättningar finns? På en övergripande nivå handlar det om att utnyttja potentialen i de innovationsresurser som finns och erbjuda en variation av arenor för samverkan. På dessa arenor måste det finnas en möjlighet till rörlighet för individer mellan de olika aktörerna. Incitamentet för rörlighet ger en bättre förståelse för varandras olika förutsättningar att jobba med innovation.I studier har det framkommit att forskare som varvar sin akademiska karriär med industriell erfarenhet i genomsnitt har högre kvalitet på projekten de driver och att resultaten från dessa projekt snabbare når ut och blir implementerade i industrin.
I studierna framkommer också det omvända: genom att låta industripersoner aktivt delta inom akademins och institutens verksamhet ökar förståelsen för hur innovationsprojekt skall initieras och styras. Det som måste förändras är alltså den mentala tanken på karriärvägar, från enfiliga till flerfiliga vägar där filbyte är enkelt.
Om vi skall få ett mer dynamiskt innovationsklimat måste det ses som en attraktiv möjlighet för våra kreativa individer att följa med sina resultat från idé till implementation. Det måste därför erbjudas möjlighet till rotation mellan olika typer av organisationer. Det innebär att individen under en viss tid är forskande part i en akademisk eller institutsmiljö. Under den här tiden får denne även möjlighet att utbilda morgondagens ingenjörer och förmedla sina kunskaper till dessa.Efter några år följer forskaren med sina resultat till industrin för implementering. Individen bör då få en aktiv roll i de projekt som industrialiserar och implementerar resultaten för att föra över kunskap och agera som expert. Efter en tid då effekten av implementeringar går att mäta kan slutsatser dras av det som blev bra och det som kan göras bättre till nästa gång. Efter en komplett cykel återvänder individen till akademin, nu med mycket bättre förståelse för samspelet mellan forskning och implementering.
Ett sådant här rotationssystem skulle ge en tydligare behovsbild av vilken utveckling som industrin verkligen behöver i framtiden, vilka innovationer som är avgörande och vilken forskning vi är i behov av. Jag är övertygad om att fler idéer skulle nå sin fulla potential genom ett sådant ökat samarbete.
Thomas Lezama
