I min ungdom på 1970-talet skulle allt förändras. Massor av idéer provades, från kollektivboende till nya tankar om demokrati. En del var bra, annat avgjort sämre. Sedan fanns det sådant som lät bra, men inte fungerade något vidare när det konfronterades med verkligheten. Till den kategorin hörde stormötena.
I teorin låter stormöten jättebra. Alla är med och får information och alla får yttra sig. Men i verkligheten urartade stormötena ofta till att folk skrek i munnen på varandra så att bara gaphalsarna och de verkligt övertygade kunde få fram sitt budskap. Mer tystlåtna men genomtänkta personer hade däremot svårt att göra sig gällande. De hade haft lättare att föra fram sina åsikter i lugnare sammanhang, vilket många gånger lett till bättre beslut.Det var på det vilda 70-talet, kan man ju säga. Men slutsatsen är allmängiltig: det är långtifrån alltid den som snackar mest och högst som har det viktigaste att säga. Det gäller inte minst Sakernas Internet, som innebär att en massa prylar riskerar att prata i munnen på varandra.
Sakernas Internet bygger på att alla prylar är utrustade för avancerad självständig kommunikation. Men i en produktionsanläggning är det troligare att vi får en blandning av utrustningar som har avancerad kommunikationsförmåga, sådana med mindre förmåga och sådana som inte har någon alls. Då är vi ju där, vi lyssnar inte på de ”tystlåtna” även om de skulle ha väl så viktiga saker att meddela. Och då blir de svårt att fatta rätt beslut.
Sakernas Internet riskerar dessutom att bli just vad namnet säger: de enskilda prylarnas samtalsforum. Men i en fabrik har vi stora sammansatta system, från intaget till förpackningsmaskin och utlastning. Och då är det systemtänkandet som är viktigt – inte de enskilda prylarna. Som Anders
Skoogh, underhållsforskare på Chalmers, konstaterar i artikeln på sidan 19, måste man se till helheten när det gäller underhållet. Det är fritt formulerat inte den maskin som ger ifrån sig mest information, som nödvändigtvis är den som ska repareras först eller prioriteras i det förebyggande underhållet. Istället är det den maskin som
betyder mest för att produktionen som helhet inte ska stå stilla.Med rätt strategi och bra mjukvara går det givetvis att bygga system som gör en bra avvägning mellan de olika prylarnas pladder, så att man kan dra slutsatser som gynnar helhetsperspektivet. Likaså måste vi lära oss ta hänsyn till utrustning utan webbförbindelse. Det är förstås genomförbart, men det ordnar sig inte av sig självt. Men löser vi inte detta, kan Industri 4.0 i värsta fall göra mer skada än nytta.
