Mitt arbete på lkab innebär att förbättra och om så behövs förändra mätning, styrning och körstrategier i produktionen. Det är ett jobb jag älskar, vilket till stor del beror på min egen motivation. Men eftersom jag i mitt jobb ”stör” andra människors vardag, inser jag att jag får problem om inte också dessa är motiverade.
Vi människor blir av naturen oroliga vid en oväntad förändring även när det i slutändan leder till något bättre. En klassiker är barn som vägrar att klä på sig för att gå ut och leka, men när de väl kommit ut vägrar att gå in för att äta.
Ett annat exempel är den initiala skepsis som uppstår när en körstrategi vid ett processavsnitt ska förändras. I det fallet är möjligheten större att genomföra förändringen om man har en trovärdig förklaring till åtgärderna.Jag trivs alltså med mitt jobb, men så har ju inte alla det. Arbetslivsinstitutet, som numera är nedlagt, slog för ett antal år sedan fast att en miljon svenskar vantrivs på sina jobb. Om jag gör en snabbanalys av mitt eget tillstånd hittar jag nycklar till min motivation. Synonymt med glädje är att vara tillfredsställd. På jobbet blir jag tillfredsställd av att ha bra arbetskamrater, meningsfulla och lagom stora arbetsuppgifter, frihet under ansvar, ett bra arbetsklimat, möjlighet att få vara delaktig i besluten, en bra chef som ser vad jag gör, ger feedback och är tydlig. Dessutom vill jag ha bra betalt.
Kan jag då ta motsatserna till min egen positiva tillfredsställelse och hitta orsakerna till varför människor mår dåligt på jobbet? Dåliga arbetskamrater och dålig arbetsmiljö, monotona, oviktiga eller övermäktiga arbetsuppgifter, en osjälvständig och låst arbetsplats, inget inflytande, en arbetsmiljö där ingen uppskattning finns, en horribel chef och dåligt betalt. Vem trivs på ett sådant ställe? Inte ens Belsebub själv!
Vad kan vi göra för att lösa det här? Självklart kan inte alla få allt. Och alla kan ju inte arbeta med automation.Precis som inom automation, behöver vi börja med att beskriva situationen för att vi ska kunna lösa problemet. Samtal kring den psykosociala arbetsmiljön behöver bli en del av vår vardag och inte bara en punkt bland andra på dagordningen. Det behöver vara fullständigt normalt att berätta att man inte mår bra. Vi ska inte delegera till hr om gruppen inte fungerar. Precis som med automation, tappar vi den interna kunskapen när vi outsoursar för mycket. Om vi på arbetsplatsen tappat motivationen, gäller det att synliggöra, klargöra och beskriva vad som händer. Både psykosocialt och praktiskt. Både de hårda och de mjuka frågorna.
Vissa förändringar är ju inte heller möjliga att råda över. Att malmpriserna sjunker kan vi på lkab inte göra mycket åt. Men det tvingar oss till nya arbetssätt och vi tvingas ut ur våra invanda hjulspår. Genom att undersöka, anpassa, mäta, styra och reglera processen, vet jag att vi har massor att vinna. Följden av detta är att automation blir viktigare och viktigare. Och för egen del ser jag detta som en riktigt spännande förändring.
Arvid Åhrberg
