Tidmätning – från medeltida kyrkor till dagens tidsstyrda automationssystem. Att mäta tiden är något som människor har gjort sedan urminnestider. Eller rättare sagt, de har försökt att göra tillvaron mer begriplig och hanterbar genom att på olika sätt skapa en regelbundenhet, avgränsa olika tidsintervaller och sätta dem i system. I denna strävan har de fått hjälp av naturen eftersom det finns en helt naturlig och självklar rytm i tiden och en regelbundenhet med vilken olika tidsintervaller återkommer. Nu har vi kommit så långt i tiden som till år 2015 men frågan är om vi har blivit så mycket klokare när det gäller att veta vad tiden egentligen är, än mänskligheten varit förut.
Första uppgiften blir att definiera tiden. Här skulle man nu kunna starta en omfattande filosofisk betraktelse, men vi gör det enkelt för oss och konstaterar att tiden är en ständig förändringsprocess och beskrivs med hjälp av naturlagarna. För att mäta tiden har man utgått från jordens rörelser och konstruerat olika tidsmätningsinstrument efter det. Tiden mäts med hjälp av klockor (ur) och anges på en tidsskala. De tidigaste uren använde solens skuggor. Nackdelen var att de inte gick att använda på natten, på vintern och vid molnigt väder. Desutom behövde man kalibrera om dessa ur efter årstider.
Moderna tidmätningsinstrument
Mekaniska klockor med steghjul kom fram i Europa i början av 1300-talet och förblev den vanligaste urmekanismen tills fjäderdrivna klockor och fickur uppfanns på 1500-talet. Efter dem följde pendeluren på 1600-talet. På 1900-talet utvecklades kvartsoscillatorn och atomuret. Kvartsoscillatorn var verkligen ett stort steg framåt och användes i början mest i laboratorier. Den kan tillverkas billigt, därför används den idag i vanliga armbandsur.
Dagens atomklockor är mer exakta än något tidigare tidmätningsinstrument och används för att kalibrera andra klockor och för att beräkna den internationella atomtiden som det standardiserade tidssystemet utc utgår från. utc (universal coordinated time) är den internationella tidsskalan för standardtid. Den infördes 1972 och skapas ur medelvärdet av drygt 400 atomur runt om i världen.
Svensk tid kommer från Borås
Tidsskalan utgör standarden för tidsangivelser och anger hur klockor ska ställas in, sekund för sekund. Växlingen från en sekund till nästa ska ske exakt med en noggrannhet på mindre än en miljondels sekund. Den officiella svenska tidsskalan heter utc(sp) och är en nationell tillämpning av den internationella utc. Det är sp i Borås (Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) som på regeringens uppdrag ansvarar för den nationella tidhållningen. Det görs med hjälp av flera atomur, cesiumur och väteur, som ständigt jämförs internationellt för maximal precision. Jämförelsen får man genom mätningar mot satelliter inom gps-systemet och via den Internationella Byrån för Mått och Vikt strax utanför Paris. År 1995 utnämndes sp till så kallat riksmätplats i Sverige för tid och frekvens.
– Huvuduppgiften för oss som riksmätplats är att distribuera den svenska normaltiden. Verksamhet bedrivs inom nationell och internationell tidhållning, tidssynkronisering, forskning och olika kalibrerings- och utvecklingstjänster, säger Carsten Rieck, ingenjör vid Tid- och frekvenslaboratoriet på SP.
Läs fortsättningen i PDF-filen här
