Någon gång i den yngre bronsåldern ställdes jag inför en utmaning – jag minns inte längre vad det gällde – och kom på att ställa mig frågan ”finns det någon annan som gjort det här före mig?” Svaret var inte oväntat, att jo, det finns andra som gjort det här tidigare. Och då vore det väl tusan om inte jag också skulle klara det, tänkte jag.
Nu är ju inte alla situationer och utmaningar sådana, att det räcker att hålla huvudet kallt, inse läget och tänka förnuftigt för att klara uppgiften. Å andra sidan kan man ju förutse en del och därmed förbereda sig, så att man är i ett bättre läge när det gäller. Utbildning och övning handlar ju ofta om det, att kunna handla klokt när det plötsligt är bråttom, akutfall eller sjönöd, trots att man inte varit i den situationen tidigare.Även i mer planerat arbetet kan man komma in på områden där man inte varit förr och som man inte minns någon beskrivning av från den utbildning man fått. Det kan vara vid specificering, konstruktion, upphandling, beräkning eller något annat tekniskt arbete. Även i sådana lugnare och mer förberedda lägen kan man då ställa sig frågan om någon gjort detta tidigare.
Men i sådana fall är inte den bästa reaktionen, ”då borde jag också kunna klara det själv”. Den naturliga följdfrågan är istället vem som kan dela med sig av sin kunskap. Kanske erfarna kollegor, litteraturen och nätet eller pålitliga leverantörer. Eller är det de som satsat tid och möda på att skriva standarder, som samarbetat för att finna och komma överens om en vettig och någorlunda varaktig lösning på ett återkommande problem.
Jag tänker nu inte på de klassiska skruv- och mutterstandarderna om mått och gränssnitt och andra viktiga vardagsfrågor. Inte heller menar jag de mera mediala och vitt famnande standarderna om miljö och socialt ansvarstagande. Det jag menar ligger på något vis däremellan. Det handlar om hjälp och vägledning som i grund och botten svarar på frågan ”hur ska jag göra?” Ett typiskt exempel är hur en produkt ska vara beskaffad för att man ska kunna lita på att den är tillräckligt säker, så att ingen kommer till skada. Och hur man provar detta. Det kan också vara hur jag ska planera och utföra ett lokalt datanät i en industri. Hur beräknar man egentligen kortslutningsströmmar? Finns grunder och riktlinjer för funktionssäkerhetsinriktat underhåll?Företag, högskolor, myndigheter och andra som tillsammans tar fram standarder, nästan alltid i internationellt samarbete, har säkert sina egna intressen. Ändå finns det oftast ett förvånande stort inslag av att man gör detta för det gemensamma bästa. Och i vilket fall som helst, de framdiskuterade och framröstade resultaten är tänkta att användas, en del precis som de är, andra som utgångspunkt eller underlag för egna beskrivningar.
Både den som arbetar på teknikens yttersta framkant och den som bara fått en ny konstruktionsuppgift att lösa, kan alltså ställa sig frågorna: Finns det någon annan som gjort det här innan? Kanske finns en lösning beskriven i en standard. Det lönar sig att undersöka den saken.
Thomas Borglin
