Teknik versus kompetens
Vad är det vi behöver mest av idag i svensk industri, teknik eller kompetens?
Självklart behövs både teknik och kompetens inom Svensk industri, men vi bör veta varför. Och om vi måste prioritera. Jag läste nyligen en ny artikel om ett ganska känt fall (och det finns säkert flera liknande) där man hade hackat sig in i uppkopplade pacemakers och därigenom kunde orsaka rubbningar i en patients hjärtrytm och även tömma batterierna. Eftersom vi inom industrin är vana att behöva balansera risk för människa och egendom med fördelar kring effektivitet och spännande teknikutveckling tyckte jag detta var intressant.
Mitt intresse fångades framförallt på grund av att det låg utanför det vi kanske ofta tänker på kring “internet of things”, med andra ord inte bara tänkt att ge ett mervärde till en befintlig tjänst för att bättre användarupplevelse, utan här pratar vi verkligen livsuppehållande funktion.
Det finns redan fantastiska IoT-exempel på det mer privata planet med fjärravläsning av både elmätare och vattenmätare för att nämna ett lyckat område. Men även här finns det definitivt saker att förbättra som inte har med tekniken att göra, utan hur man bättre kan angripa problemet som ska lösas med en större grad av ”end to end” tänk.
Nyligen skulle min vattenmätare bytas ut till en modern sådan, toppen. Utan att jag skulle behöva betala så skulle jag nu få möjlighet att få mer samt mer exakt information kring mitt nyttjande av något så viktigt som vatten. Tid bokades och personal kom på plats, allt bra så långt. Väl på plats upptäcktes att lämplig konsol som krävs för ny mätare saknas, samt att en extra avstängninsventil behövdes monteras.
Besöket avslutades efter 5 minuter och båda parter fick missnöjda inse att ny teknik inte löser (alla) fundamentala problem, vilka ofta är en förutsättning för det mer avancerade behovet. Jag kunde såklart kollat upp detta innan, men leverantören kunde också med lite enkla medel undvikit rese och tidskostnader, dessutom en besviken kund som nu iallafall skulle behöva investera några tusenlappar i något som var gratis.
Här har Svensk industri, föreningar så som ITF och rent allmänt vi inom området automation och digitalisering mycket att bidra med, inte minst i form av hur vi anpassar våra utbildningar för att säkerställa effektiva projekt, rätt problemdefinition och även hur vi kan standardisera både metodiker och teknologier. Ny teknologi måste dessutom oftast kunna samexistera med gammal sådan, processer och rutiner måste också kunna hantera båda.
Inom ITF’s styrelse har vi återkommande diskussioner kring detta. Vi är många som ser fantastisk potential inom exempelvis området IIoT, och vi har alla i någon form erfarenhet direkt eller i nära anslutning till våra egna bolag, det är klart man hänger med!
Men vad var egentligen problemet som skulle lösas med den IoT-uppkopplade pacemakern, och vilket mervärde hade man räknat med att patienten skulle få med hjälp av tekniken, eller är värdet tänkt för en annan part än det vi ser som kunden?
Det är för närvarande ett stort fokus och tryck på hur många ”things” som prognosticeras vara uppkopplade inom de närmsta 5-10 åren, vi pratar totals miljarder enheter. En fantastisk utveckling med otrolig potential, inte minst för industrin vad gäller effektivitet, miljöpåverkan och attraktionskraft för nästa generation anställda. Vi behöver dock säkerställa att vi möter den vågen av volymmässig teknisk tillväxt med väl vägda krav på kvalitet på informationen vi får tillgång till. Ett väldigt attraktiv säljargument för Industriell IoT är billiga sensorer, och det är ju strålande, men?
Ett ständigt återkommande ämne inom ITF är just mätteknik och noggrannhet. Vi investerar gärna i AI, men om modellen inte gör sitt jobb, är det fel i modellen, eller hos konsulten, eller vart ligger felet? Vi ser en stor brist på kompetens runt val av teknologi och inte minst installation och kalibrering av instrument och reglerutrustning. Min poäng är att vi måste ta vårt ansvar och visa på sambandet och vikten av val av teknologi och hur den ska nyttjas. I värsta fall urholkar vi förtroendet kring IoT och nya smarta sätt att instrumentera upp våra anläggningar på grund av att vi har tillåtit val av fel applikation och otydlig problemställning.
Det finns såklart ingen enkel snabb väg till att göra detta perfekt, och vi måste såklart kunna testa oss fram. Rätt hanterat så är jag fullkomligt övertygad om värdet av IoT inom industrin är inte bara är reellt, den kommer snart skilja agnarna från vetet och vinnarna kommer skörda stora framgångar.
En direkt fördel vi redan ser är att bara genom att vi nu är kapabla att enkelt visualisera data och information och påvisa direkta samband mellan prestanda och underhåll eller bristande instrumentering eller kalibrering gör att frågor kring automation och digitalisering nu hamnar allt högre upp i våra organisationer.
Vi driver våra företag mer och mer på KPIer som skapas och uppdateras i nära realtid, det gör såklart att ekonomiska samband blir så mycket tydligare, och investeringsviljan i mer traditionell automation också ökar, inte bara i ny teknologi. På det sättet är det ”nya” också en support till det (gamla?) fundamentala. Med andra ord ser vi inte IoT som en konkurrent till allt nuvarande vi har på plats, utan snarare komplement, om men bara om vi tar rätt ägande som beställare, nyttjare och investerare i denna fantastiska teknikrevolution som för närvarande pågår.
Så, vad hände då med pacemaker problemet? Jo det visade sig att det kanske mest värdefulla i den uppkopplade pacemakern blev att man inte behövde öppna upp patienten och genomföra en ny riskfylld operation. Via uppkopplingen kunde man istället uppdatera mjukvaran och göra den säker, eller åtminstone mer säker mot liknande attacker, men ämnet cybersäkerhet får vi säkert skäl att återkomma till igen inom kort.
För ITF Automations styrelse, Stefan Malmsten,
Nouryon AB, Director Digital Integrated Supply Chain
