I norra Liberia reser sig ruinerna av ett svenskt industriprojekt som en gång symboliserade framtidstro och ingenjörsanda. Idag väcks området till liv igen, men under nya villkor – och med nya generationers drömmar. Välkommen till ett stycke Sverige mitt i Västafrika.
Långt från Sveriges snötäckta landskap, i ett grönskande bergsmassiv 33 mil nordost om Monrovia, hittar man resterna av ett av Sveriges mest ambitiösa utlandsprojekt någonsin. Här, i Nimbabergen, uppstod på 1960-talet en svensk gruvstad som skulle bli hem och arbetsplats för tusentals ingenjörer, gruvarbetare och deras familjer. Namnet var Lamco – Liberian American Swedish Mining Company – och projektet blev det hittills största svenskstödda industriella åtagandet i Afrika.
Så var också Lamco så mycket mer än bara en gruva. Det var ett helt samhällsbygge, med egna bostäder, skolor, sjukvård och fritidsanläggningar – ett folkhem i miniatyr, planterat i västafrikansk jord. Sammanlagt var från 60- till slutet av 80-talet över 15 000 svenskar sysselsatta inom järnmalmsutvinning här. Därtill kom åtskilliga tusentals lokalanställda.
– Svenskarna byggde upp en plats för att bo på. De skapade ett vackert samhälle för sina familjer. Inte som nu, när man bara vill utvinna järnmalm, säger liberianske Philip Zodehgar, som föddes 1975 i gruvsamhället Yekepa.
Idag är jätteprojektet nästan bortglömt hemma i Sverige. Och på plats i norra Liberia vittrar sakta men säkert malmsiloerna ned, djungeln håller på att ta över de gamla järnvägsspåren för malmtågen och krossanläggningen ligger övergiven.
Idén till ett svenskt gruväventyr i Västafrika föddes på 50-talet. Amerikanska prospekterare hade funnit järnmalm av god kvalitet och i Nimbamassivet. Liberias president Tubman ville locka investeringar till landet, och lovade en ”öppna dörrens politik”. Hemma i krigsskonade Sverige fanns pengar och investeringsvilja.
Det projekt som till sist växte fram var massivt. Wallenbergarna investerade, liksom Skånska Cement, Grängesberg och andra svenska industriklenoder. Självaste prins Bertil åkte ned och idkade diplomati. Satsningarna skedde på helt marknadsmässiga grunder – endast en verkstadsskola bekostades av biståndsmedel genom Sida.
Lika mycket tid och pengar fick läggas på själva industriverksamheten som på samhället runtomkring. För att förmå svenska Hermodsingenjörer, maskinister, lärare och andra att lämna tryggheten hemma för en osäkrare tillvaro i västra Afrika krävdes bekvämligheter, i form av både ståndsmässiga hem och förströelser.
Än idag finns swimmingpoolen i olympisk storlek kvar, men nu rejält förfallen. Längre bort en country club med bar, tennisbanor, alla möjliga attraktioner för de utsända anställda på den tid det begav sig.
-Vi ska renovera poolen! lovar ArcelorMittal Liberias vd Michiel Veandermerwe vid ett kort samtal utanför kontoret i New Yekepa.
Det är fullt möjligt att det händer. Redan har många av de gamla bungalowerna från svensktiden renoverats upp. En av förmännen, liberianske Benjamin G. Joe, visar runt i sitt hus, komplett med toalett och dusch ansluten till vvs-nätet, vardagsrum med soffgrupp och stor tv, kök, gästrum, luftkonditionering och annat.
En bärande tanke under Lamcotiden var att både svenska och liberianska anställda skulle få goda villkor. Hemma i Sverige var Erlander i full gång med ett folkhemsbygge på egalitär grund, och snarlika premisser skulle gälla i Vällingby som i norra Liberia.
Men Liberia är inte Sverige. En strejk bland lokalanställda år 1966 föranledde att militär kallades in. Dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer kritiserade Lamco kraftfullt – men gruvkonsortiet försvarades av experter såsom biståndsekonomen Torsten Gårdlund.
Arbetsnedläggningen hade ägt rum trots att ett avtal var i kraft, och det hade dessutom letts av en tidigare avskedad fackföreningsordförande. Då var ändå fackföreningen vid Lamco den första i Liberias historia, skriver Gårdlund i skriften ”Lamco i Liberia”. Men, menade han vidare, strejken hade föranletts mer av personliga motsättningar än på grund av missnöje med arbetsförhållandena vid företaget. Många arbetare hade samtidigt dragits med eftersom de var misstänksamma mot det nya systemet med förhandlingar och kollektivavtal.
Eftervärldens omdöme kring Lamco är gott, åtminstone på plats i Liberia. Vi träffar Georges Dokie, 78 år, som gosar med sitt barnbarnsbarn Gracious Y. Dokie i en förort till Monrovia. Han började köra grävmaskin för Lamco på 60-talet, och ser tillbaka med värme på tiden som anställd där.
-Lönen var bra, levnadsförhållandena bra. Lamco kom inte bara för att göra affärer, de byggde Liberia! säger han.
En annan röst från historien är James Davis, 95 år, som körde väghyvel för Lamco fram till personalnedskärningarna 1988. Därefter jobbade han på amerikanska Firestones gummiplantage. Han jämför de båda ställena.
-Lamco var bättre än Firestone. Vi hade badrum inomhus, indraget vatten, el, skola, säger han, numera blind men ännu skarp i minnet.
Med hjälp av pengarna han tjänade har James Davis kunnat köpa mark och bygga ett stort hus i Monrovias utkanter.
Hans dotter Marina växte upp på Lamcoområdet, och gick i gratis skola där.
-Även sjukvård var gratis. De kollade upp ens förälders anställningsnummer, och så fick man vård baserat på det. På stormarknaden kunde man få maten avdragen från lönen. Som barn trodde vi därför att allt var gratis i affären! berättar hon.
Marina har också byggt ett eget hus, alldeles intill sin fars bostad. Här bor hon nu tillsammans med fästmannen Kingsley C.A. Festus och deras barn Kingrina, fyra år och David, ännu inte ett halvår gammal.
-Det är väldigt stort, säger hon nöjt angående sitt hem.
Till saken hör att James Davis fick ytterligare ersättning i form av avgångsvederlag i samband med personalnedskärningar i slutet av 80-talet. Lönsamheten från gruvan hade börjat dala, samtidigt som det politiska läget i Liberia blev allt allvarligare vid samma tid.
1989 tog det svenska kapitlet i sagan om Lamco definitivt slut. En kort tid drevs verksamheten i Nimbabergen vidare av det nystartade inhemska företaget Liberian Mining Corporation (Liminco), innan även det lade ned.
Under de påföljande åren störtade Liberia ned i mörkret, när det fruktansvärda första liberianska inbördeskriget ut. Drogade barnsoldater löpte amok på uppdrag av krigsherren Charles Taylor. Våldet tog över på gatorna och all industriverksamhet i landet upphörde i princip.
Efter två blodiga och uppslitande inbördeskrig kom en ny morgon till det sargade Liberia år 2005. Ellen Sirleaf Johnson hade som första kvinna i Afrika valts till president i landet, och det internationella näringslivet började sakta men säkert återvända.
I fallet med gruvan i Yekepa blev det indisk-luxemburgiska ArcelorMittal som tog över driften genom ett 25-årigt mineralutvinningsavtal med den liberiska regeringen år 2005. Från och med 2011 exporteras återigen järnmalm från Nimba i Liberia.
-Vi producerar fem miljoner ton malm per år. I år hoppas vi kunna överträffa det, efter att vi har startat upp vårt nya anrikningsverk, berättar Winston Daryoue, kommunikationschef på ArcelorMittal Liberia.
Vi träffar honom på företagets kontor i Yekepa, exakt på den plats där Sverige bröt järnmalm fram tills för 36 år sedan. En plats som nu raskt byggs upp igen, och dit hoppfulla unga liberianer på nytt flockas.
Där den lokala utbildningen inte räcker till tar företaget vid. På samma sätt som under svensktiden drivs återigen en verkstadsskola i Yekepa. Studenterna lär sig allt från dieselmekanik och ellära till svetsning och styr- och reglerteknik.
-Jag brukade studera journalistik, men ändrade mig. Jag tror starkt att ArcelorMittal är den bästa möjligheten i Liberia idag, säger Christine MD Harvey, 25 år och utexaminerad verkstadsskoleelev som numera arbetar som anläggningsmontör.
Utbildningen innebär dock tuffa villkor. Förvisso får studenterna fri kost och logi. Men stipendiet är lågt – 30 amerikanska dollar i månaden för förstaårsstudenter, ökat till 60 dollar under praktikåret. Under tiden på verkstadsskolan har eleverna tre veckors ledighet per år; som anställda upp till fyra veckors betald ledighet.
I ett modernt svenskt perspektiv kan man kritisera en modell med anställda som å ena sidan får lön och uppehälle tillgodosett av arbetsgivaren, å den andra riskerar att få samtliga förmåner indragna om och när man slutar eller få sparken. En sorts nyfeodalism?
Detta perspektiv vinner knappast medhåll hos eleverna på ArcelorMittals verkstadsskola.
-Vi är glada för den här möjligheten med tanke på varifrån vi kommer. Vi tittar inte på de nuvarande kraven kring utbildningen, utan vi fokuserar på belöningen, säger Isaiah Y. Lama, 22 år och elev på verkstadsskolan.
Vi åker runt med Winston Daryoue på området. På fotbollsplanen vid den gamla skolan från Lamcotiden spelar en flickklass fotboll under idrottslektionen. I närheten en kyrka. Längre bort själva anrikningsverket, som snart ska invigas. Ett nytt kapitel skrivs vid gruvan i Yekepa, flera decennier efter att svenskarna lämnade.
JOAKIM RÅDSTRÖM
Frilansjournalist
