Det har varit mycket prat om alternativa fakta, post-sanningssamhälle och rena lögner sista månaderna. Man kan få intrycket att det är något nytt att folk förnekar sanningen för att det passar deras syften. Så är det förstås inte. Det har förekommit i alla tider.
Vi kan ta ett exempel i högen. För fyrahundra år sedan tvingades Galileo Galilei av påven att ta tillbaka sin åsikt att jorden rör sig runt solen. Men i längden gick det ändå inte att förneka det som kunde styrkas genom att observera verkligheten.
Kritiken av sanningen kan ta sig olika uttryck. I Galileis fall kunde påven hota med straff för den som framförde avvikande åsikter. Idag är strategin snarare att påstå att alla har rätt till sin egen sanning. Någon absolut sanning existerar inte. Och det är en åsikt som sprider sig även i välutbildade kretsar. Men i de flesta fall finns det faktiskt en entydig sanning. Jorden snurrar runt solen och inget annat är rätt. När det gäller naturvetenskap är sanningen ofta uppenbar för de flesta. Men vi kan ta en helt annan vetenskapsgren, historia. Visst kan det vara svårt att förstå historiska händelser i alla detaljer. Mycket kan ha påverkat varför det blev som det blev: olika personers handlingar förstås, men också deras tankar och missuppfattningar, vädret just den dagen eller vad de inblandade åt till middag. Men även om svaret är komplext, finns det faktiskt en sanning även i detta fall. Vi måste skilja på om sanningen finns och om vi känner till den.
Poängen med sanningen är att verkligheten alltid har rätt, vad vi än tycker om den. Så länge kartan inte stämmer överens med verkliga förhållanden, kommer vi ohjälpligt att gå vilse även om vi gillar kartan aldrig så mycket.
Visst kan sanningen många gånger vara svår att hitta – kanske omöjlig. Men det hindrar inte att målsättningen måste vara att komma så nära som möjligt. Även om vi inte förstår materiens innersta väsen ännu, så har vi ändå bättre förutsättningar att förstå världen med dagens fysik än om vi fortfarande trodde att åskan beror på guden Tor och hans bockar. Som läget är idag, räcker det dock inte om ett begränsat antal forskare har bevis för hur saker förhåller sig. De måste nå ut med sina resultat.
Dessvärre har det inte särskilt hög status i vetenskapssamhället att vända sig till vanligt folk. Sällan eller aldrig ger det några meritpoäng i karriären. Men nu behöver forskarna svälja stoltheten, lära sig att nå ut med sina forskningsresultat och inte minst förklara på ett begripligt sätt hur de kommit fram till dem. Det behövs både för vetenskapens framtid och för samhällets. Annars blir det gaphalsarna i debattprogrammen som tar över hur fel de än har.
Dag Toijer
(Visited 8 times, 1 visits today)
