År 2004 startade jag en verksamhet med en klar vision: om 25 år ska simulering vara en del av ett proaktivt ledarskap. Det är nu 2017 och halva tiden har gått men fortfarande möter jag väldigt många företag som inte vill basera sina beslut på att räkna. Istället gör man det enklare för sig och engagerar personalen mer än tidigare. Alla ska vara med.
Visst är det bra. Många har mycket gott att bidra med. Men vi som är räknenissar då, glöm inte oss! Vi kan och vill också bidra.
Att räkna innebär att vi tar bort tyckande och skapar fakta. Vi åstadkommer på så sätt en gemensam värdegrund och plattform att utgå ifrån. I stora återkopplade system visar vi på hur det fungerar och hur saker hänger ihop. Och ett bra sätt att åstadkomma detta är att använda simulering.Ofta väljer man antingen det ena eller det andra spåret, teknik- eller personaldrivet. Men väldigt sällan ser vi ett verksamhetssystem, som innehåller simulering. Ändå finns det många fördelar med simuleringsverktygen av idag. Man kan exempelvis låta modellen bygga sig själv, hämta och lämna resultat med automatik, ersätta det ”aldrig” uppdaterade flödesschemat med ett levande dynamiskt, använda en modell som bas för tillståndsbaserat underhåll, skapa processförståelse vid utbildning, kommunicera med andra system, bygga företagsspel och optimera och skapa affärsmodeller.
Sedan kan man förstås göra allt annat som man kunde göra med simulering redan tidigare: skapa engineeringunderlag, material- och energibalanser och beskriva kemiska samband.
Men, man tar inte ut svängarna. Produktionssystemen måste integreras och helheter kan hanteras. Det är först då det blir resultat. Man kan blanda diskret och kontinuerlig simulering. Modellerna är blockbaserade med hierarkiska funktioner. Med mera, med mera. Men detta är idag att se som ”smör-och-brödfunktioner”.
Simulering har en stor styrka i att kunna prediktera och förklara komplexa återkopplade system.Tekniskt kan vi idag hantera väldigt stora och komplexa frågeställningar, men det saknas uthållighet och metodik för att arbeta med dessa frågor. Där behövs engagemang och styrka. Det är här ledarskapet måste komma fram. Tyvärr känner vi en osäkerhet hos våra kunder här. Man är helt enkelt inte van att ta i dessa frågor. De betraktas många gånger som väldigt svåra spetskompetensfrågor, men så är det inte i mitt tycke. Det är enkelt och ska så vara.
Vissa frågeställningar måste man dock vara beredd att tackla: Vem äger och förvaltar modellerna? Hur utvärderar man resultaten och jämför med verkligheten? Hur skapar man engagemang och förståelse för matematiken bakom? Hur når man resultat snabbare? När är simulering bra eller åtminstone tillräckligt bra? När är en modell giltig? Hur samverkar modellen med övriga beslutsprocesser? Och så förstås, när ska man egentligen simulera ?
80/20-regeln gäller även när det handlar om simulering: det krävs mycket arbete i början medan utväxlingen kommer i slutet. Men då kommer det också resultat. Och den stora förutsättningen är att ha bra arbetsmetoder som tar med alla.
Anders Nilsson
