Det sägs att hittills har bara ett enda yrke helt försvunnit genom automatisering: hissoperatören. Istället är det specifika arbetsmoment inom olika yrken som automatiserats. Sannolikt medför automatiseringen inte heller i framtiden att yrken helt försvinner, utan att nästan alla yrken utförs i nära samverkan mellan människor och maskiner.
Därmed blir det avgörande hur man fördelar arbetsuppgifterna mellan människorna och maskinerna. De mest konkurrenskraftiga företagen blir sannolikt inte de som använder de mest avancerade maskinerna, utan de som kan ge de bästa svaren på frågor om hur människor och maskiner samverkar mest effektivt.Att ge dessa svar innebär nya utmaningar för såväl teknikutvecklare som teknikanvändare. Ett exempel är frågan hur man kombinerar kunskap från forskningsområden som kommunikation, perception och psykologi med det snabbt växande fältet social robotik för att på bästa sätt skapa både fysisk säkerhet och en psykologisk trygghet, och därmed effektivitet, då människor arbetar i direktkontakt med maskiner med rörliga delar.
En annan utmaning blir de etiska frågeställningarna. Det har till exempel visat sig att det kan uppkomma situationer då man måste programmera autonoma fordon att prioritera mellan säkerheten för passagerarna i fordonet och för fotgängare utanför. Det är ett svårt avgörande, speciellt som studier visar att olika grupper av människor har olika, och mycket bestämda, åsikter om vilken prioritering som är den rätta.
Andra etiska utmaningar kan bli resultatet av att den industriella forskningen kring samverkande maskiner får gemensamma forskningsfrågor med protesforskning och hjärnforskning. Protesforskningen har idag kommit så långt att man med tankar kan styra en protes med sådan precision att amputerade försökspersoner knappar lika fort på en mobil som ett normalt mänskligt finger. Forskning har visat att också samverkande robotar kan styras med tankar för att korrigera fel som roboten kan göra.Tekniken har sannolikt kommit ännu längre inom några år. Men hur skall företag och anställda i så fall förhålla sig till en situation där det kanske krävs en direktuppkoppling mellan hjärna och maskin för att vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden? Tankestyrning indikerar också en framtid där ”samverkan” går från att framförallt innebära fysisk samverkan, till att också innebära samverkan med maskiner på en allt högre kognitiv nivå. Möjligen, eller förhoppningsvis, blir samverkan på den högsta kognitiva nivån aldrig mest effektiv om den utgörs av samverkan enbart mellan maskiner. Forskning på Brigham Young University kan dock ge visst skäl till oro då man nyligen visat att man kan få samarbetande maskiner att lösa planeringsproblem mer effektivt än samarbetande människor.
Oavsett om man ser ökad samverkan med maskiner med oro eller med tillförsikt, kan man anta att den tekniska utvecklingen gör arbetslivet radikalt annorlunda kommande år. Inte bara företag och individer, utan även forsknings och utbildningsväsendet har en intressant tid framför sig.
Sten Grahn
