I framtiden är det mjukvara som skiljer produkterna åt och ger konkurrensfördelar. Detta gäller även traditionella industriprodukter. Ingen kommer att köpa en apparat, det må vara en gräsklippare eller en bearbetningsmaskin, utan de senaste apparna. Hårdvaran blir en bas för tjänster, inte en färdig produkt som man kan leverera och glömma. Och tjänster betyder i första hand appar, uppgraderingar och buggfixar snarare än personlig service.
Det här innebär en genomgripande förändring av svensk industri. Det blir en spännande men nödvändigt resa, förklarade näringsminister Mikael Damberg på konferensen ”Digitalisera nu!” under försommaren. De som klarar omställningen har stora vinster att hämta. Den som missar tåget får däremot svårt att överleva.För att lyckas krävs nytänkande på alla plan. Förändringen, som går under samlingsnamnet industrins digitalisering, kommer att påverka allt: produktionen, de produkter som tillverkas, företagets tjänster, underhållet liksom kontakten med kunder, leverantörer, logistik och eftermarknad. Hela verksamheten kommer att skifta fokus när även traditionella industrier förvandas till mjukvaruföretag.
För att klara förändringen måste industrin anställa många nya mjukvaruutvecklare. Men det räcker inte. Alla i företaget påverkas och behöver vidareutbildas i den nya tekniken – inte minst företagsledningen.
Digitaliseringen ställer förstås krav på utbildningssystemet. Många nya utbildningsplatser för mjukvaruingenjörer måste skapas. Men det är också viktigt vad dessa lär sig. Industrins lösningar kommer i framtiden att mycket mer än idag kombinera teknik och kunskap från många områden, både mjukvara, hårdvara och kommunikation. Mjukvaruteknikerna måste med andra ord förstå också mekanik och maskiningenjörerna måste lära sig mer om mjukvara.Mjukvaruteknikerna måste dessutom kunna prata med maskiningenjörerna, något de sällan är bra på. Går jag på en konferens om it-säkerhet i industrin, ett nog så viktigt ämne, slutar jag ändå ganska snart att lyssna. Det är ständigt tal om saker jag inte har koll på: xdp-filer, mqtt, arbitrering och jag vet inte vad. Och jag är garanterat inte den ende som tycker att språkbarriären är för hög.
Det behövs med andra ord ett slags språkutbildning för ingenjörer. Visst behöver varje verksamhet sitt eget fackspråk, men tvåspråkighet behöver inte bara betyda att man talar sitt modersmål plus en halvskaplig engelska. Det borde också betyda att man kan tala med andra viktiga personer om sitt fackområde, så att de begriper vad man menar. Först då kan man skapa de optimala lösningarna.
