Utan skärteknik stannar industrin. Ändå är det en av de mest osynliga delarna av svensk tillverkning. När Ulrika Elmersson tog över Skärteknikcentrum Sverige valde hon att gå rakt på kärnan – och förändra både fokus och riktning.
Det är lätt att prata om industrins framtid i stora ord. Om AI, automation och global konkurrens. Men mitt i alla teknikskiften finns en process som sällan får uppmärksamhet, trots att den är helt avgörande. Det är där, i mötet mellan verktyg och metall, som allt avgörs.
– När jag började förstå komplexiteten i den skärtekniska processen blev det väldigt tydligt för mig hur många dimensioner det faktiskt handlar om. Det är så mycket som ska stämma för att resultatet ska bli hundraprocentigt, utan fel och med så små toleranser. När den bilden klarnade så kände jag att vi inte behövde bredda oss – vi behövde snarare fokusera, säger Ulrika Elmersson.
Bakom varje komponent finns en process där små variationer kan få stora konsekvenser. Det handlar om materialets egenskaper, bearbetningens olika parametrar, skärvätskor och verktyg som ska samverka i flera steg. När Ulrika Elmersson tillträdde som vd blev det därför snabbt tydligt att organisationen behövde fokusera mer mot skärandeprocessen.
– I slutändan är det ju den där processen som ska fungera när skärverktyget når metallen. Det är där allt avgörs. Och då måste vi också vara riktigt bra på just det.
Från förskollärare till industriledare
Hennes egen väg till rollen är ovanlig. Ulrika Elmersson är i grunden utbildad förskollärare och började sitt yrkesliv inom skola och fritidsverksamhet.
– Jag brukar säga att jag i alla fall har lärt mig att hantera de svåraste kunderna. För föräldrar är nog bland de tuffaste man kan möta.
Med tiden tog hon steg mot administration, kommunikation och projektledning, där hon kom i kontakt med industrins kompetensfrågor. Hon arbetade också under flera år på Skärteknikcentrum Sverige, innan hon gick vidare till roller inom regional utveckling som digitaliseringsstrateg och senare ett år på Elmia, där nätverket inom industrin växte.
När hon sedan återvände till Skärteknikcentrum Sverige gjorde hon det med ett bredare perspektiv, men också med en tydlig riktning.
– Relationsbyggande har varit en röd tråd genom hela mitt liv. Och kopplingen mellan relationer och att få saker att hända, det tror jag är det viktigaste jag har tagit med mig
Började med att bygga laget
När hon tillträdde som vd var den första prioriteringen inte strategi på papper, utan människor.
– Den allra första prioriteringen var att bygga teamet. Vi behövde bli fler och få in rätt kompetenser för att kunna göra det vi ville göra.
Organisationen förstärktes inom både teknik och verksamhetsstöd. Parallellt skärptes fokus på medlemmarna.
– Vi började titta mer på var våra medlemmar står i dag och vad de faktiskt behöver där de är. När vi kombinerade det med att vi blev fler så hände det saker ganska snabbt. Det gav ringar på vattnet.
En industri som många unga inte ser
Parallellt med utvecklingen inom teknik och organisation kvarstår en av industrins största utmaningar. Kompetensförsörjningen.
– Jag tror att det största missförståndet är att många, framför allt de unga, faktiskt inte vet vad industrin är i dag. Och har man en bild så är den ofta gammal. Det är inte ens föräldrarnas bild längre, utan kanske morfars eller farmors.
Hon menar att diskussionen ofta blir för förenklad.
– Det är lätt att hamna i att vi måste få fler unga att välja industrin. Och det måste vi. Men vi kan inte tro att ungdomarna ensamma ska lösa hela kompetensproblematiken. Vi måste också tänka på dem som byter karriär och på att utveckla den kompetens vi redan har.
Kontakten med unga är ändå avgörande. Här spelar prao, praktik och APL en viktig roll.
– Om man inte får komma in och testa och se hur det fungerar, då kommer man inte att veta. Och då fortsätter man välja bort det man inte känner till. Så enkelt är det.
Men det räcker inte att bara öppna dörren.
– Vi får inte göra misstaget att låta unga bara utföra en uppgift. De måste få en helhetsbild, förstå hur företaget fungerar och få vara med i problemlösning. Annars ger vi en alldeles för smal bild.
Automation kräver mer, inte mindre
Samtidigt förändras industrin snabbt. Automation och digitalisering gör att kompetenskraven ökar.
– En operatör i dag behöver kunna andra saker än tidigare. Man behöver förstå mer av helheten och samtidigt behöver man djup kunskap för att förstå sammanhanget.
Det gör att det blir svårare att rekrytera rätt kompetens. Och det finns en oro för att Sverige tappar spets inom den skärande processen.
– Vi har ganska lite forskning inom det här området i dag. Och där ser vi en risk att vi tappar den riktigt vassa kompetensen. Den kanske inte behövs i varje företag, men vi behöver den i Sverige.
Satsa på dem som redan finns
När Ulrika Elmersson får frågan om vad industrin behöver förändra landar svaret i företagen själva.
– Jag skulle säga att man måste fokusera mer på sina medarbetares kompetensutveckling. Att de känner att de växer och kan ta steg. Vi ser att de företag som har gjort det under lång tid också går väldigt bra.
Det handlar om att skapa en lärande organisation, trots att vardagen ofta är pressad.
– Jag förstår att man tycker att man inte hinner. Men man måste ändå lägga planen för det.
En avgörande framtidsfråga
Framåt ser hon en industri där tekniken fortsätter att utvecklas snabbt, men där människan förblir central.
– Vi kommer att använda AI mer och automatisera mer, men vi kommer fortfarande att behöva människor som förstår, utvecklar och driver det vidare.
För Sveriges del handlar det om att hålla ihop helheten. Kompetens, teknik och samverkan måste utvecklas tillsammans för att industrin ska fortsätta vara konkurrenskraftig.
– Utan kompetens kan vi inte driva teknikutveckling. Och har vi teknik måste vi se till att människor följer med.
Samtidigt ser hon en styrka i det svenska sättet att arbeta.
– Vi är bra på samverkan. Vi förstår att vi inte är tillräckligt starka ensamma.
Och kanske är det just där hennes arbete börjar och slutar. I att samla, fokusera och bygga vidare.
