Mitt i värmeböljan och kontinentala översvämningar presenterar EU-kommissionen sitt klimatpaket ”Fit for 55” med hopp om en 55-procentig minskning av koldioxidutsläppen inom nio år. Vid en närmare titt på förslaget finner man dock en hel del fluff och reliker av den gamla kol- och stålunionen.
Förslaget har blivit uppmärksammat och hyllat av många betraktare för sina ambitiösa mål: nollutsläpp år 2050 med delmålet en 55-procentig minskning av utsläppen år 2030 (jämfört med 1990 års nivåer). Det ska åstadkommas genom bl a koldioxidtullar vid gränserna, stopp för bilutsläpp från år 2035 och krav på hållbara bränslen i flyget.
Tittar man närmare på förslagstexterna ser man dock mindre av en lag och mer av en policy och en färdväg utan konkreta förslag med detaljer. Ingen miljövän kan invända mot de ambitiösa målen men min känsla är att inget alls kommer att hända de närmaste åren annat än att man detaljerar förslagen för att få in dem i lagstiftningen. Många aktörer och ekonomiskt starka särintressen letar garanterat redan efter kryphål.
Handeln med utsläppsrätter är det stora problemet med kommissionens förslag. Allt verkar basera sig på handeln med utsläppsrätter och det systemet har ju inte fungerat de senaste tio åren eftersom man delat ut alldeles för många gratis utsläppsrätter till de allra största förorenarna. Och det skriver man uttryckligen att man kommer att fortsätta med. ”Gratis utsläppsrätter kommer att förbli ett viktigt verktyg för att skydda energiintensiv industri …senare mer gratis tilldelning till sektorer som har det svårare.” Så de största utsläpparna med starkast lobbyingkraft kommer fortsatt att få fördelar av detta system i många år framöver. Den historiska kol- och stålunionen kastar fortfarande sin skugga över EU:s framtid.
Koldioxidskatten skyddar ”gamla” industrier med skyhöga utsläpp. Detta ser man även i den föreslagna koldioxidskatten på importerat gods, cbam. Här syns tydligt vilka sektorer man vill skydda: ”CBAM kommer initialt att gälla import av följande varor: cement, järn och stål, aluminium, gödselmedel och el.”
Men vem skyddar våra nya innovativa industrier? Det är oklart hur t ex bilar med aluminiumdetaljer och stål kommer att beskattas, eller de importerade solpaneler med aluminiumramar som har klimatavtryck som är upp till tio gånger högre än de vi kan tillverka i Sverige. Idag straffbeskattas europeiska solpaneler producerade med grön el jämfört med asiatiska kolkrafttillverkade solpaneler som är tullfria och EU-kommissionens förslag ger inga besked om huruvida detta kommer att fortsätta. Nu väntar ett intensivt arbete av lobbyister för att få så förmånliga villkor och kryphål som möjligt för sina uppdragsgivare. Även om rapportering (d v s administration) är tänkt att börja år 2023 så kommer inget att hända förrån år 2026. EU-parlamentariker kan se fram emot många trevliga bjudmiddagar och resor de närmaste åren.
Men det finns en stark ljuspunkt och den heter konsumentmakt. Det är idag relativt enkelt att ta reda på vilka produkter och leverantörer som är miljövänliga. En medveten konsument kan fatta sina egna beslut och säga till sina barn att ”jag gjorde vad jag kunde”. Det är inget man behöver vänta på några EU-byråkrater för att lyckas med. Det kan börja redan idag.
Sven Lindström
