Jag har hållit kurser för ingenjörer i processindustrin sedan mitten av åttiotalet, den tid då processindustrin datoriserades. Processindustrin styrs för det mesta på i princip samma sätt idag som före datoriseringen, det vill säga med en grundläggande basnivå bestående av PID-regulatorer sammankopplade i ett intelligent nätverk som utvecklats av ingenjörsgenerationer under lång tid. Detta är varken fel eller förvånande för dem som sköter driften av processerna. Dessa successivt utvecklade reglerstrategier har helt enkelt visat sig överlägsna andra metoder.
Vi har under decennier fått rapporter om nya avancerade metoder och idéer som ska höja produktionen i processindustrin, till exempel adaptiv reglering, modellprediktiv reglering (MPC), digitalisering, iot, Industri 4.0, artificiell intelligens och maskininlärning. De nya idéerna kommer allt tätare. Gemensamt för dem alla är att vi med få undantag fortfarande väntar på deras genomslag i processindustrin. Vi kan vänta, men vad som är oroande är att allt fler verkar slå sig till ro med att vänta på det som ska hända och inte längre satsar på den befintliga basregleringen. Detta bygger på ett allvarligt missförstånd. De nya metoderna kommer med få undantag inte att ta över den nuvarande basregleringen. De är avsedda för en överordnad nivå och de kommer i själva verket att vara beroende av att basregleringen fungerar bra. Det gör den tyvärr ofta inte.
Även om metoderna för att styra våra processer inte ändrats nämnvärt sedan datorerna kom på åttiotalet har datoriseringen påverkat personalsidan och sättet att övervaka processerna dramatiskt. Det är betydligt färre anställda i processindustrierna idag än på åttiotalet. På många ställen står man dessutom inför generationsväxlingar, där äldre rutinerade ingenjörer ersätts av ungdomar som kommer direkt från skolan. Det finns en risk att den kunskap som finns hos de äldre inte förs över till de yngre. Därför är det viktigt att vi satsar på utbildning av ungdomar och vidareutbildning av personal inom de grundläggande tekniker som används i basregleringen, det vill säga kunskap om hur givare, pumpar och ventiler fungerar, samt basregleringen med PID-regulatorn i centrum.
Om man jämför en processindustri med en bil kan man säga att basregleringen motsvarar de fyra hjulen som är en förutsättning för att bilen ska rulla. Den överordnade regleringen motsvarar resten av drivlinan och föraren. Ingen som får problem med däcken på sin bil skulle få för sig att lyfta på motorhuven och försöka lösa problemet där. Det bör man inte göra i processindustrin heller. Jag är övertygad om att man kan förbättra både produktionskapacitet och produktkvalitet i de flesta processindustrier kraftigt genom att förbättra basregleringen, och det är all idé att satsa på forskning och utbildning inom basregleringens område.
Tore Hägglund