L

Vi saknar kon först när båset är tomt

– Svensk industri riskerar bli ett liknande exempel på kortsiktigt tänkande.
Foto: Bengt Alm

Vi människor verkar tro att det alltid kommer att förbli som det är just nu. Är det högkonjunktur, beter vi oss som om den kommer att vara i evighet och sätter sprätt på pengarna. Är det å andra sidan lågkonjunktur, skär vi ner, trots att det för det mesta vore bättre att förbereda sig för den tid som garanterat kommer, när vi behöver större produktionskapacitet igen.
Just nu ser vi sviterna av samma kortsiktiga tänkande, när vi yrvaket inser att Sovjetunionens fall inte nödvändigtvis innebar en evig fred i vårt närområde. Sovjets kollaps togs då som ett skäl att mer eller mindre lägga ner det svenska försvaret. Nu vill politikerna bygga upp det igen, med allt vad det innebär av utgifter, återinförd värnplikt och behov att återskapa förlorad kompetens.Precis samma sak inträffade på 1920-talet. Då var den allmänna uppfattningen att det fruktansvärda första världskriget skulle avskräcka från alla framtida krig. I Sverige ledde det till den så kallade regementsdöden, när vi lade ner en stor del av det svenska försvaret i övertygelsen om att det aldrig mer skulle behövas.
Några år senare, när Europas diktatorer började visa sig aggressiva, bytte våra politiker åsikt. Men då var det lättare sagt än gjort att återuppbygga det försvar man avvecklat. De länder som vi ville köpa vapen ifrån, ansåg att de behövde dem bättre själva i det spända läget. Det hände både att vi betalade för vapen vi aldrig fick och att vi tvingades köpa undermålig utrustning som orsakade många olyckor och dödsfall bland svenskar. Och vår militära beredskap var allt annat än god när andra världskriget bröt ut.Svensk industri riskerar att bli ett liknande exempel på kortsiktigt tänkande. ”Lönerna i Sverige är så höga att vi flyttar tillverkningen till ett låglöneland”, resonerar många industriledare. När utflyttningen sedan är genomförd, visar det sig att mycket mer än lönerna påverkar kostnaderna. Men då är det inte så lätt att flytta hem tillverkningen igen.
Och nog tycker jag mig se samma tänkande när man dömer ut papperstidningarna, trots att de fortfarande har flera fördelar. Papperstidningar är till exempel betydligt svårare att förfalska – och hacka – än hemsidor, nyhetsbrev och Facebooklänkar, något att tänka på i tider av falska nyheter. En tidning finns också kvar på skrivbordet som en påminnelse efter ett par dagar, så man kan plocka fram den när man har tid. Den halkar inte ner under kanten i mejlboxen så man snabbt glömmer den när alla nya saker väller in.
Jag är övertygad om att papperstidningarna kan leva och utvecklas ihop med de digitala medierna, om än i nya former. Men det förutsätter att de finns kvar. Vi saknar kon först när båset är tomt, och då är det svårt att få tag på en ny.